Nästan lite Spöklikt…

Igår när jag satte mig i bilen för att åka iväg med hundarna såg jag något som låg på sätet intill. En namnbricka, Fanny. Jag förstod ingenting, hur i hela friden hade den hamnat här?

Vi hade inte den här bilen när Fanny levde. Är det här verkligen hennes? Mitt telefonnummer på baksidan bekräftar att det är Fannys namnbricka som ligger i vår bil. Jag åker iväg med en underlig känsla av overklighet. Min fina Fanny gick tragiskt bort den 12 februari 2024.

Maken berättar att han hittat namnbrickan igår när han var ute med hundarna. Den bara låg där på marken, knappt synlig. Han tog upp den, såg namnet och blev lika förundrad som jag.

Området där vi går med våra hundar är stort, väldigt stort. Där finns åkrar som plöjs, vida ängar och snåriga gångvägar som jägarna trampat upp vid jaktsäsongen. Det har regnat och blåst, det är jord, grus, och sten, solen har bränt, marken torkat och det har gått mer än 1,5 år.

Min finaste Fanny, hon blev sex år gammal, hann föda sex valpar, varav en finns kvar hos mig.

Fannys namnbricka är nu hemma. Fanny finns inte mer, för alltid i mitt hjärta. Vad som gör mig väldigt förbryllad är att jag inte kan minnas att hon någonsin tappade sin namnbricka. Ja, det hela känns faktiskt nästan lite spöklikt.

11 reaktioner till “Nästan lite Spöklikt…

  1. Det är både märkligt och lite kusligt men sånt händer lite då och då. Jag är inne på samma linje som Susanne, en fin hälsning till dig från Fanny. Bilderna är också alla väldigt vackra.

    Gillad av 1 person

  2. En hälsning från andra sidan är min första känsla. Och en alldeles underbart vacker hälsning 😍. Ibland finns ingen förklaring. Det bara sker. Ett fantastiskt minne Anita!

    Gillad av 1 person

  3. Det är absolut spöklikt! Det hela går ju inte ens att vifta bort heller, då namnbrickan med hennes namn och ert telefonnummer stämmer. Ödet… men väldigt märkligt. Det håller jag helt med dig om.

    Bilden på Fanny med målarpenseln i munnen är sååååååå fin:-)

    Gillad av 1 person

Lämna en kommentar