Igår när jag satte mig i bilen för att åka iväg med hundarna såg jag något som låg på sätet intill. En namnbricka, Fanny. Jag förstod ingenting, hur i hela friden hade den hamnat här?
Vi hade inte den här bilen när Fanny levde. Är det här verkligen hennes? Mitt telefonnummer på baksidan bekräftar att det är Fannys namnbricka som ligger i vår bil. Jag åker iväg med en underlig känsla av overklighet. Min fina Fanny gick tragiskt bort den 12 februari 2024.
Maken berättar att han hittat namnbrickan igår när han var ute med hundarna. Den bara låg där på marken, knappt synlig. Han tog upp den, såg namnet och blev lika förundrad som jag.
Området där vi går med våra hundar är stort, väldigt stort. Där finns åkrar som plöjs, vida ängar och snåriga gångvägar som jägarna trampat upp vid jaktsäsongen. Det har regnat och blåst, det är jord, grus, och sten, solen har bränt, marken torkat och det har gått mer än 1,5 år.
Fannys namnbricka är nu hemma. Fanny finns inte mer, för alltid i mitt hjärta. Vad som gör mig väldigt förbryllad är att jag inte kan minnas att hon någonsin tappade sin namnbricka. Ja, det hela känns faktiskt nästan lite spöklikt.
En Stund på Jorden... 